|
|
26.8.2005 / LF
CAP vidgar klyftorna mellan EU:s regioner
De CAP-kritiska britterna anser att deras ståndpunkt bekräftas av en ny undersökning. Den tyder på att den europeiska jordbrukspolitiken snarare ökar inkomstklyftorna mellan europeiska regioner än minskar dem.
Den brittiska studien är den hittills mest omfångsrika med avseende på den gemensamma jordbrukspolitikens betydelse för Europas regioner. Men forskargrupperna vid universiteten Newcastle upon Tyne och Aberdeen anser att CAP är ett ineffektivt verktyg.
Trots den senaste agrarreformen erhåller välmående, centralt belägna regioner i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna större anslag än regioner i periferin.
Särskilt styvmoderligt behandlas fattiga regioner i Spanien, Italien, Polen samt övriga Syd- och Östeuropa. Fördelningen av CAP-medel vidgar klyftorna mellan regionerna och står i motsatsförhållande till EU:s sammanhållningsstrategier, kohesionsmål.
EU använder årligen 90 miljarder euro, 236 euro per invånare, för jordbrukspolitikens första pelare. Kostnaderna för den andra pelaren, landsbygdens utveckling, löper på 4,6 miljarder euro per år, eller 15 euro per capita.
Forskarna konstaterar att 80 procent av anslagen i den första pelaren - direktstöd och marknadsordningar - fördelas till stora gårdar i de centrala regionerna.
Den övervägande delen används för att främja produktion av spannmål, mjölk och kött. De små odlingarna för till exempel vin eller oliver får nöja sig med betydligt mindre stöd.
Särskilt förvånande är att regionerna i rika länder likaledes profiterar mest på jordbrukspolitikens andra pelare. De stora jordbruksländerna är bättre på att utnyttja landsbygdsstöden, konstaterar forskarna.
För att ändra på den snedvridna situationen, borde jordbrukspolitikens tyngdpunkt förflyttas. Enligt forskarna måste EU omfördela anslagen för subventioner i den första CAP-pelaren så att de i stället kommer landsbygdens utveckling till godo.
Dessutom måste fördelningskriterierna för den andra pelaren omarbetas så, att fattigare nationer och områden får större resurser att stöda sitt jordbruk.
En central punkt är rekommendationen att fördelningen av medlen i den andra pelaren ska motsvara regionens relativa behov. Som ett bra verktyg betecknas gemenskapsinitiativet Leader som utgår från lokala förutsättningar och initiativ.
|
|
