|
|
7.9.2012 / Landsbygdens Folk
Handelsledet har övermakten i matkedjan
– Bröd är en billig produkt ur handelns synvinkel, fortsatte Johan Åberg. Det blir sällan problem med hållbarheten heller.
Trots att bröd alltså är en relativt riskfri produkt har man inom dagligvaruhandeln alltmer gått in för att flytta över risken på tillverkaren, medan butiken betalar bara för den vara som sålts vidare till kunderna.
För mjölken är situationen annorlunda. Här är bondens andel av konsumentpriset nästan uppe i 34,9 procent, medan industrins andel står för 20 procent. Handelns andel är 33,6 procent och mervärdeskattens 11,5 procent. Mjölkens pris i butiken är kring 80 cent per kilo.
När det gäller mjölk har alltså jordbrukarna hållit sin andel någorlunda, men här är det i stället förädlaren som tappat andel. Man bör dock minnas att den här prisbildningen gäller bara färsk mjölk som säljs i butikerna, inte ost och övriga vidareförädlade produkter.
En av konsekvenserna är i alla fall att när pristrycket hårdnar kommer det också att synas i avräkningspriset från mejerierna.
När det gäller konsumentpriset på charkprodukter är böndernas andel kring 12 procent, medan industri och handel tillsammans står för 76,5 procent och mervärdeskatten för 11,5 procent.
Den tillgängliga informationen om prisbildningen är bristfällig. Leden i kedjan vill inte ge ut nödvändiga uppgifter.
– Följden är att handeln också har övermakt, när det gäller information om produkterna, sade Johan Åberg.
Han hänvisade både till PTT:s undersökning från i fjol och till Konkurrensverkets utredning i början av det här året om inkomstandelar och prisbildning.
– Maktförhållandena inom matkedjan och detaljhandelns allt starkare förhandlingsposition har på senare tid väckt mycket debatt i Finland.
I konkurrensverkets fortsatta arbete för i år ligger fokus bland annat på att utreda konkurrensbegränsningar inom livsmedelskedjan.
– Verket anser att det finns ett behov av fortsatta åtgärder. Utredningen visar att dagligvaruhandeln utnyttjar sin makt som köpare på flera sätt som är tveksamma.
Det finns ett klart behov av fortsatta åtgärder i fråga om handelns förfaringssätt.
Johan Åberg var också kritiskt inställd till de så kallade private label produkterna.
– Affärerna tar ut ett högre pris på märkesprodukterna och styr den vägen konsumenterna till private label.
Till saken hör att producentpriserna inte alls följt med höjningen av produktionskostnaderna.
– De finländska produktionskostnaderna är bland de högsta i Europa, men producentpriserna är inte höga. Även inom kontraktsodlingen överförs dessutom hårdnande marknadsvillkor till stor del på primärproducenterna.
Jämför man avkastningen på investerat kapital inom olika sektorer så är den genomsnittliga avkastningen minus 1,4 procent bland de finländska gårdarna. De mest lönsamma gårdarna har en medelavkastning på 3,5-5,6 procent.
Ser man på köttindustrin brukar avkastningen för HKScan och Atria ligga på samma nivå som de lönsammaste gårdarna.
Inom detaljhanden har dock exempelvis Kesko brukat ha en avkastning på över 10 procent. 2010 var avkastningen uppe i cirka 16 procent. Det sägs också rent ut att det är handeln med livsmedel som ger den bästa avkastningen.
Enligt Johan Åberg lyckas det knappast att rätta till den snedvridning som uppstått inom livsmedelskedjan via marknaden allena.
– Därför är det nödvändigt att såväl statsmakten som EU griper in. Det krävs en politisk vilja av beslutsfattarna att gripa in i detaljhandelns allt starkare ställning. Även EU bör lagstifta om rättvisa handelsmetoder och bygga upp ett system för att följa upp dem.
Från producenthåll efterlyser man dessutom större uppmärksamhet vid matens ursprung och och standarder i offentlig upphandling.
|
|
